Min första pojkvän va jag tillsammans med som 14 åring, kan väl inte säga att de va kärlek direkt, mer så att vi umgiks och så. Min andra pojkvän trodde jag att jag va kär i men de visade sej även där att de inte va riktig kärlek.

Min första RIKTIGA kärlek träffade jag hösten -05. De va på den tiden jag körde a-traktor. Jag hade sålt min och va på jakt efter en ny a-traktor. Den här gången ville jag ha en duett. Hittade en i Björbo så jag och en dåvarande vän ringde på den. Mamma skjutsade upp och så vi kunde kolla på den. Väl där så va väl duetten inte riktigt vad jag hade tänkt mej men däremot ägaren föll jag för direkt, kände hur hjärtat slog annorlunda och de va då jag förstod att han kan jag inte släppa, jag måste få kontakt med han igen. Jag köpte a-traktorn och när vi hade tankat och gjort klart och skulle åka så dog den bara. Ingenting fungerade. Va bara att ringa han som jag köpte den av igen och han kom dit och kollade. En säkring hade gått pga att han inte hade gjort en ordentlig eldragning till cdn. Hehe. Iaf så fixade han de och vi begav oss hem. Flera av hans kompisar stod vid vägen där han bodde när vi åkte förbi och jag minns hur pinsamt jag tyckte att de va. På väg hem så fick vi gashäng hela tiden så man va tvungen att köra på ett vist vis för att de inte skulle bli de. En bit på väg hem så dör a-traktorn och jag och min dåvarande vän som va med vart livrädda. Kolsvart va de ute och mitt i skogen, ringde i panik till han jag köpt den av och han kom. Han körde a-traktorn till grangärde så vi fick åka med han som körde honom till oss. Satt och väntade på förra ägaren och hans kompis som åkte duett och de tog en stund. Sen såg vi dom, hjärtat slog snabbt, jag blev jätte varm och pirrig i magen. Vi tog oss iaf hem och jag hade redan bestämt mej, jag skulle kontakta honom igen.

(5 år gammal bild)


Hittade faktist på honom på Lunarstorm haha. Vi bytte msn och pratade. Vi pratade hela nätterna fast båda skulle upp till skolan. Efter att ha pratat på msn ett tag så frågade han om jag ville komma och hälsa på och de va klart jag ville de. Tro mej jag svävade på moln tills jag samma dag skulle åka till honom. Va så nervös så jag skakade. Tänk om jag skulle göra bort mej, om jag inte alls va den han trodde eller vad som hellst. Pinsamt att träffa hans famillj, skulle dom va hemma? De va många funderingar i bilen när min syster och hennes kille körde mej till honom. De va en lång väg att åka, kändes som flera timmar. De va inte långt ifrån att vi vände på vägen dit, så nervös va jag! Men min syster och hennes kille tyckte att jag skulle ta chansen. Dom släppte av mej hemma vid han och han mötte mej i dörren. Jag fick en varm lång kram och jag trodde mitt hjärta skulle hoppa ur bröstet på mej. För första gången kände jag att de va annorlunda mot dom två jag hade varit tillsammans med innan, de kändes så mycke bättre, de kändes så mycke mer. De går inte att förklara den känslan! Vi besökte en vän till honom och hans tjej senare på kvällen, promenaden dit och hem va underbar. De va lite kyligt men hans hand värmde min och jag blev varm i hela kroppen, både på vägen dit och hem. Jag va glad att han inte va blyg av sej. På vägen hem träffade vi på några av hans vänner som va ute och åkte och han höll mej i handen endå. Han skämdes inte eller nånting och de kändes verkligen så himla bra. 

Dagen efter va vi på hockey och kollade med hans vänner och jag höll på att missa ljutsen hem. Eller jag gjorde de, morfar åkte hem igen men fick vända efter en bit och åka tillbaka och hämta mej. De hade blivit ett missförstånd om tiden. Vi kramades och sa hej då och jag åkte hem.

De va början på mitt liv kändes de som. Vi pratade och jag va upp till honom några gånger under slutet på året. Vi firade nyår hemma vid han och de kunde inte ha blivit bättre.

I Januari, bara några månader efter att vi hade träffats så började jag må dåligt, gick i skolan och jobbade men jag hade ingen ork till att träffa honom. Jag fick sen veta varför jag inte mådde bra, jag va gravid i vecka 12 när jag fick veta de. Fick en akut tid till falun eftersom jag va tvungen att göra aborten så fort som möjligt. Då va de de bästa beslutet för mej och barnet. Jag ville gå klart skolan och ha en utbildning först. Jag grät, har aldrig varit så ledsen och knäckt tror ja. De va hemskt. När jag vaknade upp så kände jag att de va fel, jag hade tagit bort mitt barn! Jag har alltid sagt att jag inte vet om de va en tjej eller kille, de har känts bättre så men dom senaste åren har jag slutat ljuga för mej själv för jag fick veta att de va en pojk. De va hemskt men de kändes bättre att säga att jag inte viste vad de va, de kändes som att de inte kändes lika mycke om könet va okänt.

Vi träffades inte på  2½ månad men han märkte att nånting va fel så han sa att han ville prata med mej.
Han kom hem till mej och kramade om mej hårt och sa att jag kunde prata med han om allt. Jag började gråta när jag berättade som de va. Han sa att hade jag bara berättat hade han funnits där för mej och följt med mej. Jag vet nu i efterhand att jag skulle ha berättat på en gång, han skulle stötta mej i vilket val jag än gjorde. Han va min ögonsten, min själavän, min bästa vän, ja allt du kan komma på va han. De fanns ingen bättre än honom. 

På den vägen är de. De gjorde oss starka och vi höll ihop ett bra tag, tyvärr inte så länge som jag önskade när de väl tog slut. Men han är Marwins pappa och en underbar pappa åt honom. De som gör ont i mej är att jag vet vad jag valde bort den där dagen i mars. Jag har en son nu och jag kan aldrig sluta fundera på hur mitt första barn skulle ha varit, hur han skulle ha sett ut och hur hans personlighet hade varit. De är något jag får leva med och jag är idag Otroligt lycklig över mina två små knoddar som finns med mej här idag. Dom är mina ögonstenar!

De va min riktiga första kärlek.


Men som ni vet så har jag olika pappor åt min son och min dotter, behöver nog inte föklara så mycke mer då detta inlägg skulle handla om "min första kärlek".