Någonting som är av de hemskaste jag nånsin kan tänka mej är att mina barn ska få växa upp utan mej, att deras barn aldrig ska hinna träffa mej. De är en stor rädsla hos mej. Jag vill kunna finnas där när dom behöver mej och få vara delaktiga i deras liv, kunna se dom göra både framsteg och misslyckas. Se deras glädje och sorg, finnas och kunna hjälpa till om de är något. Att inte finnas i deras liv skulle vara hemskt!

Sen är jag rädd för ormar, spindlar och småkryp, fästingar (!), höga höjder, går inte ute själv när de är mörkt nå gärna, att aldrig få vara med den jag älskar.

Hm, är de nå mer jag är rädd för? Så svårt å komma på något nu när man väl sitter här och ska skriva.