I denna underbara kille!



De är verkligen mitt charmtroll,
hur dåligt humör man än är på så blir man glad när man ser på honom.
Man blir helt varm i kroppen när han skrattar så han håller på att kikna
 eller när han kommer och vill kramas och gosa.
De är bara för underbart! Han blir snart 11 månader, den 29e. Han är fortfarande mammas ägonsten och kommer alltid vara de trotts att han blir äldre =)

 
Mamma älskar dej gubben! <3

Marwin sover för natten nu, jag ligger i soffan med datorn i knä och laddar hem lite musik, kikar på lite inredning, kläder och lite annat. Finns så mycke man vill köpa men de går ju inte å köpa allt man vill ha. Drömma kan man ju iaf göra =)


De sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, är den de?
I detta nu kan jag då inte se någon blå himmel, kan iof bero på att de är mörkt just nu men jag tycker att dagarna är gråa och dystra annars också, endast nån enstaka dag som himlen är blå och solen lyser upp detta mörker.
Jag hoppas på att de blir lite ljusare dagar frammöver,
inte så dystra som de är och har varit nu.
Man blir så nere hela tiden och man har ingen ork eller lust till någonting när de är så.
Känns jobbigt, helst vill jag bara dra täcket över huvudet och somna om när jag vaknar men
de går ju inte, man måste upp till vardagen varje morgon trotts de. I sånna tider är jag glad att jag har min son,
han gör de enklare att ta de där steget ur sängen, han gör att man orkar med dagen. Livet blev så mycke enklare men ändå så komplicerat. Jag hade inte tänkt mej de liv jag har nu men är väldigt glad att jag har de endå.

För ett år sedan va jag hemma själv varje dag nästan,
mådde jätte dåligt och ville bara försvinna ifrån allt.
Nu ett år senare, ligger jag här ensam medans min son sover i rummet intill, känner mej någorlunda även om de finns mycke som skulle kunna vara på ett annat vis. Jag står på egna ben vilket många inte trodde att jag kulle klara av då jag blev ensam gravid. Jag gav mej 17 på att jag skulle klara allt själv och här står jag idag med en son på 11 månader och på mina egna ben. Jag tror att har man bara bestämt sej för att klara något så gör man de, de gäller bara att ha en stark vilja och de har jag.

Jag beundrar alla ensamstående föräldrar och fösäldrar med barn som har någon form av sjukdom eller annat som gör att vardagen blir lite mer komplicerad. Är man två s´å kan man dela ansvare, man kan hjälpas åt om de behövs.
Som ensamstående kan man inte de, man kan inte räkna med att någon annan hjälper till när man verkligen skulle behöva de. De har jag fått känna på nu dom här 11 månaderna. Jag har en väldigt lättsam pojk och har på så vis haft väldigt tur. Men jag vet att de finns många föräldrar som inte skulle be om hjälp om de vart för mycke, jag är sån. Första gången jag hade barnvakt i 2 timmar var marwin 5 månader, jag hade så dåligt samvete för att mamma fick passa honom då. Jag kände att de va mitt ansvar, de va mitt barn och jag som skulle ta hand om honom. De är nog en ganska vanlig känsla tror jag. Men sen när han vart lite äldre och hans pappa började ha honom, till en början bara en dag så kände jag att jag kunde andas, jag kunde vila en stund och bara vara mej själv, inte vara mamma för en liten stund.
Så småning om började marwin vara vid hans pappa två dagar och nu är de tre dagar, fredag-söndag och de går hur bra som hällst. Jag saknar honom men känner inte längre den där känslan om att jag inte kan lämna bort honom utan att få den där känslan. Nu kan jag slappna av och ta hand om mej själv när han är där varannan helg. Jag får tid att inte vara mamma en stund. Alla föräldrar behöver ha en stund för sej själva utan barn, en stund då dom inte är föräldrar.
De behövs och den stunden ska man unna sej ibland. Är man två har man lättare att unna den andre den stunden medans vi ensamstående får passa på när de finns tillfälle. Ta de tillfället när de kommer. De mår man så mycke bättre av.



Nu ska jag fortsätta kika lite på internet, blev ett långt inlägg idag och kanske blir de fler innan jag somnar.
OM jag somnar..