De här känns inge kul alls!!
De här känns helt enkelt inte bra. De finns ett fåtal som jag litar på och som vet vad jag menar.
Jag ville verkligen inte att de här skulle hända, just när allt kändes så himla bra.
Nu har jag en stor klump i magen och kan inte sova på nätterna.
Låg och vände och vred på mej hela tiden, timme efter timme men somnade inte.
Låg och tänkte på de och försökte komma på varför de just händer mej jämt.
Kom inte fram till nått svar.
De va mest tomt i mina tankar, de enda som fanns där kunde jag inte sluta tänka på.
De fanns bara en sak!
Jag är så trött på de här, jag vill inte ha de så här!
Varför kan jag inte sluta bry mej, andra verkar ju ha jätte lätt för de.
Men jag kan inte och innerst inne vill jag nog inte heller.
De är så orättvist, vissa behöver aldrig gå igenom detta men vissa får gå igenom de gång på gång på gång hela tiden.
Vänder de aldrig?
Ska vi som får stå ut med detta behöva stå ut med de hela livet
och dom som inte behövt de aldrig känna den här hemska känslan?
Finns de ingen rättvisa?
Jag har fått stå ut med både de ena och de andra, jag önskar inte ens min värsta fiende detta för jag vet hur ont de gör!
De finns nog dom som inte bör läsa de här igentligen för dom säger de till den, som säger de till den å sen vet alla de men då är de så. Jag bloggar och vet mycke väl om att de jag skriver och lägger ut här kan alla läsa så länge jag inte sätter lösenord. Jag skriver blogg för min egen skull och inte för någon annans.
De finns privata saker jag skriver här och sånna saker som inte alls är privata.
Som dom flesta vet så är jag ju ensamstående eller som vissa väljer att kalla de, singelmamma.
Varför tänker jag inte gå in på men dom närmaste vet varför och nu tycker jag att de fungerar bra.
Dock så känner nog dom flesta nån gång i livet att de fattas någonting, att de är ett tomrum som man vill fylla ut.
De tomrummet har varit uppfyllt till viss del nu i några månader och allt har verkligen känts så bra.
Jag har väldigt svårt att lita på folk efter saker som har hänt och i måndags rasade de samman igen.
Nån jag börjat lita på förstörde de, Jag vill inte träffa personen ifråga nå mer pga detta men samtidigt vill jag träffa den, saken är de att jag älskar den personen! Så jag både vill och inte vill, hur gör man?
Vissa väntar hela livet på den "rätta" stunden!
Jag har nu skrivit de som tynger mej, för vissa kanske de är en skitsak men för mej är de inte de.
Alla vet hur de är att älska nån och hur de är att förlora någon!
Vi får se vad tiden har med sej och jag hoppas på något bra för en gångs skull!
Jag ville verkligen inte att de här skulle hända, just när allt kändes så himla bra.
Nu har jag en stor klump i magen och kan inte sova på nätterna.
Låg och vände och vred på mej hela tiden, timme efter timme men somnade inte.
Låg och tänkte på de och försökte komma på varför de just händer mej jämt.
Kom inte fram till nått svar.
De va mest tomt i mina tankar, de enda som fanns där kunde jag inte sluta tänka på.
De fanns bara en sak!
Jag är så trött på de här, jag vill inte ha de så här!
Varför kan jag inte sluta bry mej, andra verkar ju ha jätte lätt för de.
Men jag kan inte och innerst inne vill jag nog inte heller.
De är så orättvist, vissa behöver aldrig gå igenom detta men vissa får gå igenom de gång på gång på gång hela tiden.
Vänder de aldrig?
Ska vi som får stå ut med detta behöva stå ut med de hela livet
och dom som inte behövt de aldrig känna den här hemska känslan?
Finns de ingen rättvisa?
Jag har fått stå ut med både de ena och de andra, jag önskar inte ens min värsta fiende detta för jag vet hur ont de gör!
De finns nog dom som inte bör läsa de här igentligen för dom säger de till den, som säger de till den å sen vet alla de men då är de så. Jag bloggar och vet mycke väl om att de jag skriver och lägger ut här kan alla läsa så länge jag inte sätter lösenord. Jag skriver blogg för min egen skull och inte för någon annans.
De finns privata saker jag skriver här och sånna saker som inte alls är privata.
Som dom flesta vet så är jag ju ensamstående eller som vissa väljer att kalla de, singelmamma.
Varför tänker jag inte gå in på men dom närmaste vet varför och nu tycker jag att de fungerar bra.
Dock så känner nog dom flesta nån gång i livet att de fattas någonting, att de är ett tomrum som man vill fylla ut.
De tomrummet har varit uppfyllt till viss del nu i några månader och allt har verkligen känts så bra.
Jag har väldigt svårt att lita på folk efter saker som har hänt och i måndags rasade de samman igen.
Nån jag börjat lita på förstörde de, Jag vill inte träffa personen ifråga nå mer pga detta men samtidigt vill jag träffa den, saken är de att jag älskar den personen! Så jag både vill och inte vill, hur gör man?
Vissa väntar hela livet på den "rätta" stunden!
Jag har nu skrivit de som tynger mej, för vissa kanske de är en skitsak men för mej är de inte de.
Alla vet hur de är att älska nån och hur de är att förlora någon!
Vi får se vad tiden har med sej och jag hoppas på något bra för en gångs skull!
Kommentarer
Postat av: Sofie
Jätte kram till dej! Du vet vart jag finns om du vill prata!
Trackback
