Nu är klockan 04.00 prick. Jag kan inte sova, suck. De är så konstigt för om de sover nån här så kan jag sova hur bra som hellst men inte när jag är själv. Alltså de spelar ingen roll vem de är, de kan va min syster eller bror men bara de att nån sover här får mej att sova mycke bättre. Jag är helt enkelt ingen som tycker om att sova själv.
 Dock så gör jag de nästan jämt, händer någon enstaka gång att nån kompis eller nått syskon sover här men annars är de bara jag och Marwin. Vist jag är väl inte helt själv men de är skildnad på en bebis och en äldre person. Vist, brorsan och yngsta systern är bara 7 och 8 år men syrran som är 8 är bra mycke mer mogen och förstående än andra i hennes ålder. Hon har full koll på de mästa och hon klarar av de mästa själv.
Hon har jätte bra hand om Marwin också så när hon blir lite äldre så tvekar jag inte på att hon får vara barnvakt. Hon kan byta blöja och klä på han, fixa både välling och vanlig mat, leka med han och hon kan till och med få han att sova. Allt som han behöver i stort sätt. Dock är hon lite liten att ha honom helt själv än men hon passar han gärna om de är nån mer hemma ifall att de skulle bli nått. På tal om att sova själv ja så kom ja in på de. Men men..

Jag får skaffa mej en inneboende så slipper jag vara själv. Eller va tycker ni?
Skämt å sidor, de ska jag självklart inte gör=)

De finns både för och nackdelar med att vara själv, man slipper bry sej i vad någon annan vill/tycker och tänker, man gör de man känner för när man känner för de vare sej klockan är 2 på eftermiddagen eller 2 på natten.

Nackdelarna är att man har ingen att dela allt med, ingen vuxen att prata med och ha en normal diskussion/dialog vilket alla som är själva vet att de är rätt skönt att kunna prata lite "vuxen snack" ibland och inte bara bebisjoller. Men man saknar nån att hålla om, nån som kommer hem och säger att han älskar en, nån att mysa med en mörk höstkväll med lite mysig belysning och en bra film. Sånt saknar jag jätte mycke men ha ingen lust eller ork att gör något åt de heller. Jag klarar mej själv, de har jag alltid gjort även om jag har haft många motgångar i mitt liv. (Men saknar nån de gör jag, och kanske finns de en speciell som ligger mej lite varmt om hjärtat, vem vet)
Men jag ska inte klaga, jag har en frisk och helt underbar son, jag har tak över huvudet, mat på bordet när jag är hungrig, allt marwin behöver har han, finns iaf några få underbara vänner som jag kan prata om allt med som stöttar och bryr sej.
Så de finns många som har de mycke mycke värre!

Man ska vara tacksam för de man har för de finns dom som inte har de ett dugg lika bra, man ska inte ta allt för givet för de finns dom som tacklar de andra tar för givet dagligen, dom som gör försök efter försök och de iaf inte går bra!

Alla känner vi nån gång att vi inte är nöjda med de vi har men de senaste året har jag lärt mej att vara tacksam ist. Vist kommer de dagar när allt känns skit, de drabbar nog alla nån gång. Men då får man inte tappa hoppet!
Egentligen bör man leva varje dag som om den vore den sista flr man vet aldrig när livet tar sin vändning mot slutet.
De kan ske idag eller i morgon eller om 60 år. De är ingen som vet just när den dagen kommer, de enda man vet är att förr eller senare kommer den dagen. Så ta vara på tiden, en dag är den slut.

Ne nu ska jag slita skriva en massa. Ojjj klockan blev vist lite över halv 5. Dags att sova några minuter innan Marwin vaknar. Natti Natti!